EMILY & ANNA

Det slog mig idag att jag inte fått tillbaka min penna som jag lånade till min bror att i sin tur låna till en kurskompis inför en tenta. Kan tyckas vara en världslig sak men sedan sjuan då folk älskade mig innan lektioner och undvek mig efter dem och mina uppenbarligen-inte-oändliga pennor en efter en försvann har jag varit väldigt noga med att återkräva dem. Så jag vände mig till min bror för att kolla läget och fick det vidarebefordrade svaret att "den är long gone". Pennan var en speciell Rosendalsgymnasiet-penna som jag valt ut just för att den inte skulle blandas ihop med andra. Så less på denna okända människas brist på respekt blev jag att jag föreslog att denne äckel-Klas skulle gå till Rosendalsgymnasiets öppet hus och skaffa mig en ny. Så less att jag faktiskt letade mig in på skolans hemsida för att ta reda på eventuellt publicerade datum. Och då hittade jag det här:

Just idag. Och jag blev ytterligare lite mer less. För då slog det mig att jag, i min ilska, sittandes i gräset på Rosendalsgymnasiets försommarsoliga bakgård, bara dagar innan studenten, kläckt ur mig att "om detta inte får ett rättvist slut så ska jag fan hänga ut honom".

Denna person var min projektarbetshandledare och mer än att vara elak vill jag faktiskt få fram att jag är sjukt besviken på honom. Till historien hör väl att jag valde helt fel profilinriktning vilket jag gick och ångrade mig över hela året. Och detta kanske laddade vårt projektarbete med rätt mycket dålig energi från min sida. När jag ser tillbaka på det så ser jag frustrerade ansikten som kräver min fokus vid dagens PA-möte, men utan hoppfullhet, och dystert mörka rum i B400-korridoren. (Och är det något jag inte tål så är det dystra färger – jag var till exempel tvungen att sluta kolla på Breaking Bad i början av säsong två på grund av detta fenomen.) Men poängen är att jag och övriga gruppmedlemmar verkligen gjorde vårt bästa för att uppnå ett bra resultat och så gott vi kunde försökte vi hålla en dialog med vår ointresserade handledare som från första början av tredje ring bör ha varit medveten om vilket betyg vi siktade på. "Snälla säg till om det finns något mer vi behöver göra." Ingenting gav han oss. "Det går bra" sa han vid ett av våra 5-minuters-möten. "Jag har faktiskt inte någon aning [om hur man gör]" som svar på vår vädjan efter hans handledning. Ryckte sönder vår konstruktion gjorde han också och lämnade den så. Istället läste vi betygskriterierna och gjorde vår egna bedömning: att det helt enkelt gick bra för oss. Och två månader efter sista inlämningsdatum för slutrapporten, samtidigt som Olle Bergh kastades i luften efter Rosendalsgymnasiets vinst i Slaget 2013, fick jag mailbeskedet om att jag, liksom övriga i gruppen, fått VG i betyg.

Under hela min gymnasietid har jag fått totalt fem VG. Detta är min absolut största betygsbesvikelse och det förmodligen för att jag verkligen inte tyckte att vi förtjänade det. Och för att jag inte räknade med det. Jag tror att vi alla i gruppen var överens om att vi kunde acceptera att arbetet inte var tillräckligt bra, men att rättvisan brast i det faktum att vi verkligen varit tydliga med vilket betyg vi eftersträvat och inte fått någon som helst hint om att vi inte skulle ha gjort tillräckligt.

Lite vill jag också få fram vilket sjukt koncept jag tycker att det är med projektarbete. Att lärare kan vara helt oinsatta eller superintresserade i elevers valda ämnen och utifrån det handleda lite som de känner och ingen har makten eller modet att lägga näsan i deras bedömning. Att det är den viktigaste (?) kursen och den enda som man inte lämnar något som helst rum för elevers lärande. Man ska helt enkelt göra ett fördjupat projekt inom valfritt ämne och svårighetsgrad och helst kunna allt i förväg för att vara säker på att inte bli kuggad. Eller få VG i betyg, vilket är mycket värre eftersom du aldrig kan få chansen att påverka det. Det är så fantastiskt stört att vi levde i någon slags fantasi där allt gick bra, man går helt ovetandes, läraren vet fan inte ens vad man håller på med (ja han sa detta själv "Ni skriver väl fortfarande i era loggböcker? Jag har faktiskt inte läst dem på ett tag, men jag minns att det inte var något problem i denna grupp--") tills man får beskedet och allt är för sent.

Nu virrar jag bara på egentligen, för jag har tappat bort mig lite i mina känslor och jag minns inte riktigt hur det hela gick till. Men detta skrev jag till min rektor, fem dagar innan studenten och kanske då istället något överdramatisk, som svar på hans nekande till att driva frågan vidare:

Jag förstår inte över huvud taget hur det kan vara rätt av en handledare, som är väl informerad om att hans fyra elever strävar efter MVG, under ett helt läsår kan säga att det går BRA för dem, utan några som helst vidare synpunkter, och sedan vänta två månader efter deadline innan han ger beskedet att han satt VG i betyg, när tiden runnit ut.

Hur kan det vara rätt att säga att det inte spelar någon som helst roll hur hårt vi har jobbat under projektets gång, utan att det bara är rapporten som räknas, när betyget ska begrundas till hälften på arbetet och hälften till resultatet (enligt Nina)?

Hur kan en handledare NÅGONSIN ha gjort tillräckligt när han själv sagt till oss att han under projektet slarvat med att läsa våra loggböcker och alltså inte haft någon koll på vårt läge, vilket är absolut nödvändigt för att kunna ge oss den feedback vi behövt?

Det här är det intryck av Rosendal jag kommer sluta skolan med. En skola som inte inser att ingen mänsklig lärare skulle medge att den inte gjort tillräckligt, eller att den tagit sig vatten över huvud med småbarn och handledning osv., av rädslan att förlora sitt jobb. En skola som litar blint på att dess lärare gör tillräckligt och inte lyssnar på sina elever.

Nu i efterhand förstår jag inte ens kursens mening. Är syftet att eleverna i princip ska kunna vad de kan gällande projekt och inte ha någon chans att lära sig och utvecklas? Det verkar ju vara rätt av en handledare att inte ska säga mer än "jag vet faktiskt inte" och "gör som ni vill" och dessutom stjälpa snarare än hjälpa genom att slita sönder det material vi hade att jobba med.

Jag har själv inte MVG i allt och det är inte så att jag bara är betygsgirig. Jag kan acceptera att jag inte gjort ett tillräckligt bra jobb efter kriterierna och av den anledningen fått ett lägre betyg, men jag vet när jag blir felbehandlad. I detta fall handlar det om att vi blivit förda bakom ljuset under ett helt år och det har missgynnat oss. Det är otroligt synd att alla utom Nina verkar vara för trötta för att inse det.

Hälsningar,
Emily

Jag fick inget svar.

Jag vet inte riktigt om jag lyckas förmedla något med detta men nu är kanske i alla fall en liten del av denna ångest ur mig, trots att, när jag läser mitt egna mail, det dyker upp massa fler poänger som jag vill få ur mig men inte riktigt kan få fatt om. Jag vet bara att, när jag läser kriterierna för detta pris (läs här), så vill jag nästan skratta åt det hela, för att det är en sådan motsatt bild jag har av honom (((om än erfarenheterna av honom som lärare i matte E var bättre))) och jag är fortfarande arg på mig själv, för jag känner mig lurad och jag borde vetat och gjort bättre än att vara lat nog att lita på andra framför min egen instinkt.