Kan det varit 20.45 jag vaknade, efter jag slumrat till, av att min lillebror skakar på mig, nyper mig, skriker på mig "EMilY DU TAR UPP MER ÄN BÅDE JAG OCH CARL TILLSAMMANS!". I bristfälligt medvetande ignorerar jag honom, har inte orken att röra mig en centimeter. Aj.
Sover hon?
(a supposable head shake)
Rävsover hon?
När medvetandet tillkommer står inte rätten längre på din sida. Det rycks och det skakas. Aj. Har en tendens att göra saker utan att riktigt tänka mig för när jag inte är helt vaken. En snabb reflex klämmer den elaka handryggens hud mellan naglar. Snälla sluta. Väljer fel ord, som : "jag försöker sova" istället för "I believe I was asleep" när mamma irriterat frågar vad som HÄNDER?!!?! Men då får du GÅ UPP! Exhausted. Mamma som rycker bort kuddarna under mig. Arga ögon á la pappa som drar i mig redo att slänga ut mig från vardagsrummet. Orkar fortfarande inte röra mig, kryper envist ihop i soffhörnet och dom är nöjda, nu finns det plats. Spända ögonbryn över ögon som stirrar rakt ut i luften och en nacke hårt böjd över armstödet. Situationen är som ett avgasrör där giftet, ilskan, har vandrat från person till person, och jag är änden som måste släppa ut det nånstans. Men i brist på mod att göra något, typ slå ut lotion från den öppna flaskan ner på morfars röda matta, så stannar det där. I ett litet hörn. Tills det börjar sprätta i fingrarna på mig och allt, nästan, kommer ut i ord. Ord som aldrig kommer läsas såsom dom skrivits.
Har tagit mig till köket.
Mamma kommer och "what was all that about, huh?"
Pappa kommer och "inte för att du förtjänar det men,"
"nejtack"
"här, var bara snällare mot din lillebror."
Sitter här med en kopp popcorn. Som jag inte förtjänar.
Det är så tomt.
Nyss var vi tolv, nu fem.
Krabban. My. Come back.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar