När folk smyger runt mig. Alltså inte bokstavligt tippar på tå runt mig, för att jag inte ska höra, utan att de bara inte säger som det är, och istället tvunget ska hålla det inom sig tills de spricker ut i ett "orkar inte med dig längre, chau!".
5 juni 2004 kan vara den första dagen i mitt liv som jag verkligen kände sorg. Det är fan en dag jag aldrig glömmer. Mina vänner (varav de flesta jag visste inte tyckte om mig överdrivet mycket, men också min allra bästa vän i hela världen) som jag gett mitt förtroende, bröt sitt löfte och delade ut mitt samvete att riva sönder i små små små bitar på Malmaskolans lågstadiegård, precis som jag senare kom att riva sönder min finaste-i-hela-klassen-sommar-blomster-teckning, när ingen ens la märke till att min bänk stod tom.
Det finns inte en människa i hela världen som nånsin kommer förstå hur ensam jag kände mig då, och hela sommarlovet som följde, och hur ensam jag fortfarande känner mig när inget inget inget har förändrats. Jag gråter fortfarande som ett barn inombords, bara av att tänka på det.
Visst, jag är en jävligt ynklig människa, vet inte om folk vet. Jag sitter hemma utan liv och överanalyserar allt som folk säger och gör. Människor tror inte att jag kan ta sanningen, så de ger mig något annat. Grejen är att om jag inte får sanningen, så hittar jag på en egen sanning istället, som antagligen är 4392785 gånger värre.
Och grejen är – att efter alla vänner som jag förlorat ... har jag inte lärt mig nånting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar