Idag efter skolan tänkte jag agera smakråd till min käre bror som skulle köpa nya byxor på sin lediga dag. Han var på väg i ett antal timmar och kom aldrig ner såååöh gick bara runt själv egentligen. Det är sssssoft, för man kan gå hur långsamt man vill.
En sak jag hatar, är när folk (väldigt många på Rosendal) håller upp dörrar fast man är långt bakom, så man typ måste springa för att dom ska slippa vänta. Liksom, tror dom inte jag kan öppna en dörr själv eller ?!?!!?!?!?!? :@@@
Vet inte varför jag måste vara så ilsken faktiskt. För ~4 år sedan, innan högstadiet, var jag typ tydligen väldigt snäll, fick jag höra. Jag hade tandställning, knappt axellångt hår, helt slumpmässigt ihopslängda kläder och världens gulligaste och mest väluppfostrade vänner.
Gick från en röd liten envåningsskola med vita knutar till en stor högstadieskola i tegel med 20 klasser. Plötsligt höll det inte att vara snäll och omtänksam. Plötsligt var jag bara en liten emotönt man kunde låna pennor av, utan att lämna tillbaka. Eller gå och skälla ut för att det var kul, och för att jag inte ville berätta varför jag var sur för en total stranger. Fast tbh, så var jag ju en tönt. Var jäävligt känslig också och började gråta. Kaaanske för att en arg fjortis med jobbig röst precis kallat mig cp. Kanske för att jag precis lämnat en perfekt klass där alla var vänner och ingen hade en ond tanke om någon (typ). Kanske för att jag börjat i en ny klass med en ökänd mobbare och folk som droppade ur en efter en. Kanske för att jag såg tre år fyllda av problem framför mig.
Men det var ju bara tre år. Och här kommer tre år till, med en kanske ännu värre klass. Fast helt seriöst, kanske dags att lugna ner sig med högstadieskalet. "Va, pratar du med mig? .."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar